One of the great illustrators of the 19th century. American 1853-1911 was an American illustrator and writer, primarily of books for young audiences. A native of Wilmington, Delaware, he spent the last year of his life in Florence, Italy. In 1894 he began teaching illustration at the Drexel Institute of Art, Science and Industry (now Drexel University), and after 1900 he founded his own school of art and illustration called the Howard Pyle School of Illustration Art. The term the Brandywine School was later applied to the illustration artists and Wyeth family artists of the Brandywine region by Pitz (later called the Brandywine School). Some of his more famous students were Olive Rush, N. C. Wyeth, Frank Schoonover, Elenore Abbott, and Jessie Willcox Smith. His 1883 classic The Merry Adventures of Robin Hood remains in print to this day, and his other books, frequently with medieval European settings, include a four-volume set on King Arthur that cemented his reputation. He wrote an original work, Otto of the Silver Hand, in 1888. He also illustrated historical and adventure stories for periodicals such as Harper's Weekly and St. Nicholas Magazine.  Related Paintings of Howard Pyle :. | Who Shall be Captain | The Buccaneer was a Picturesque Fellow: illustration of a pirate, dressed to the nines in piracy attire. | Who Shall be Captain | An Attack on a Galleon | An Attack on a Galleon |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jonas Lie
Jonas Lauritz Idemil Lie (6 November 1833 - 5 June 1908) was a Norwegian novelist, poet, and playwright who is considered to have been one of the Four Greats of 19th century Norwegian literature, together with Henrik Ibsen, Bjornstjerne Bjørnson and Alexander Kielland.
Jan Fyt
1611-1661 Flemish Jan Fyt Gallery Flemish painter, draughtsman and etcher. He was apprenticed in Antwerp in 1621-2 to Hans van den Berch [Berghe] (not to be confused with Jan van den Bergh of Alkmaar) and probably completed his training with Frans Snyders. In 1629-30 Fyt became a master in the Antwerp Guild of St Luke, but he continued to work for Snyders until 1631. In 1633 and 1634 he was in Paris. According to his biographers, he then went to Italy; an Italian journey is confirmed by the fact that in 1650 he joined the Antwerp Guild of Romanists (exclusive to those who had visited Rome), of which he became the dean in 1652. He apparently worked in Rome, where he joined the Schildersbent and was given the nickname Goudvink (Dut.: goldfinch). In Venice, according to Orlandi, Fyt worked for the Sagredo and Contarini families. He is also thought to have visited Naples, Florence and Genoa, and Orlandi stated that he also went to Spain and London. By 5 September 1641 Fyt was back in Antwerp, where, apart from a brief trip to the northern Netherlands in 1642, he apparently remained for the rest of his career. However, Jan-Erasmus Quellinus stated that he again travelled to Italy in the 1650s, a claim supported to some extent by the mention in 1671 of a Self-portrait (untraced) supposedly painted some 20 years earlier in Venice (see 1977 exh. cat.).